Ja nu över midsommar och allt insåg jag hur ensam jag egentligen kände mig..

Ingen att dela allt med..

Jag hatar som sagt att känna den känslan och visst det känns mkt bättre idag- man "dränker" sig lite i arbete för att slippa tänka efter och känna efter.

Känns mkt bättre nu när min prins är här men livet står ju liksom inte stilla- det rullar på och jag vill ju helst få uppleva mitt bröllop, innan jag ser ut som en skrynklig pensionär :-) sen följdfrågan är ju FINNS han där ute även för en sån som mig??

Han som gör MIG hel, som står ut med mitt egna jag?

Någon som står ut med all tid jag lägger allt jobb här.

 

Nåja jag får överleva denna "down" period.

Jag reser mig alltid..va bara tvungen att lätta på trycket...